Veckan innan första älgjaktsveckan så åkte jag ner till Vilhelmina och började planera en vandringstur med hunden i mina vackra hemmafjäll. Jag hade gjort alternativa rutter i både Hemavantrakterna och Marsliden och vägde för och nackdelar med alla turerna.

Valet föll tillslut på en tredagars vandring i Marsfjällen med motiveringen att turen inte innehöll några toppbestigningar som kunde äventyra vår tur, med tanke på hunden.

Efter att ha packat om, planerat dagsetapper, packat om igen och givit färdmeddelande till min far 3 gånger så lämnade vi Vilhelmina på tisdag morgon. Våra mil i bilen på väg upp började i mulet väder men ju närmre fjällvärlden vi kom desto mer klarnade det. När vi korsade bron innan Stornäs hade molnen avlägsnat sig totalt och en varm strålande sol mötte oss vid parkeringsplatsen i Fatmomakke. Min ryggsäck vägde (som vanligt) lite för mycket och inte blev det bättre av att jag skulle gå och bära  på ett tält för tre personer och foder till hunden. Jag försökte entusiastiskt ta en bild på ryggsäcken och hunden innan vi påbörjade vandringen men det var kort sagt helt omöjligt. Hur kan jag ens få för mig att hunden ska vilja sitta still och bli fotad när det är äventyr på gång, liksom!?

Vandringen från parkeringen upp till Marsfjällskåtan, som var det planerade lunchstoppet, var helt fantastisk. Strålande sol, porlande vattendrag och en överlycklig hund. Vi traskade på bland barrskog och fjällbjörkar i ren eufori, korsade bäckar över broar där stenhällarna glittrade i sensommarsolen. Jag njöt till max utav tillvaron och när kåtan tornade upp sig på kalfjället och fjälltopparna gjorde sig synliga i bakgrunden var jag tvungen att stanna upp. Jag log med hela kroppen och tog några riktigt djupa andetag.

Jag slog mig ner på den vita bänken som spikats upp utanför kåtan, hunden snörade jag fast i en av träbalkarna och sen lutade jag huvudet bakåt. Marsfjällstoppen och dess grannar hälsade mig välkommen upp till vildmarken, och just där och då kändes livet helt perfekt. Den där känslan av att andas in den friskaste luften, känna solens värmande strålar, blicka ut över den vackraste naturen och dessutom uppleva detta med min allra bästa vän. Just där och då så grät jag. Just där och då så kände jag mig rätt mäktig, på något sätt.

...tills jag började äta min frystorkade Chicken Curry. Det smakade jävligt äckligt idag också.