Att orientera utan kompass

juni 12, 2015

Det kliade i fingrarna. Det spratt i benen. Solen lyste med jämna mellanrum och tanken på att morgondagen skulle bjuda på sovmorgon. Jag kunde inte hålla mig - jag åkte ut och orienterade redan igår kväll!

Taggad till tusen satt jag med brorsan och planerade i vilken ordning jag skulle plocka kontrollerna. Jag fyllde vattenflaskan, snörade på mig löparskorna och så för säkerhets skull så tog jag med mig kängorna också. Kartan placerades i plastficka och så bar det iväg!

Västansjö. Målet för kvällen. Den hittills svåraste orienteringskartan skulle avverkas. Det tog tjugo minuter att köra dit, jag parkerar och startar min Suunto Ambit2. Håller kartan i min hand och inser plötsligt att jag glömt kompassen. Jag vet inte vad du lärt dig, men jag har då alltid fått höra att man alltid ska ha med sig karta och kompass. Utbildad fjälledare är jag också. Men jag har helt enkelt glömt kompassen. 

Första kontrollen låg efter stigen och hittades utan problem. Den andra låg uppe på en höjd i skogen och med många blickar på kartan så lyckades jag hitta även denna. Men sen gick det utför.
Jag tog ut en riktning mot den tredje kontrollen. Stämde av med riktmärken som Lomsjön men missade att jag hade en mast i exakt rätt riktning mot nästa punkt. Jag drog alldeles för långt åt höger, gick runt bland stenhällar och pratade högt för mig själv. "Men här någonstans borde det vara". Det såg ut att öppna upp sig några tiotal meter åt vänster och jag bestämde mig för att ta mig dit för att förstå lite bättre var jag var på kartan. Jag fattade ingenting. Helt plötsligt såg jag en sjö. Och hus. Och jag stod på ett kalhygge. Efter mycket kliande i huvudet insåg jag var jag befann mig och jag hade helt enkelt gått 45 grader för långt åt höger. Det vara bara att knata uppför backen igen, försöka hitta en punkt och sen följa höjdkurvan runt kullen för att förhoppningsvis komma till kontrollen. Och själv förstår jag inte riktigt hur jag lyckades, men lyckades gjorde jag.

Efter detta lilla snedsteg och många flera minuter i terrängen än nödvändigt så gick resten av de 25 kontrollerna ganska smärtfritt. Eller ja, ljungen och osynliga små kvistar rev gott på mina stackars smalben och blåbärsriset gjorde sitt bästa för att smekande kyla ner stickningarna. Benen idag ser allt annat än vackra ut, ska jag tala om.

Jag hade varit ute i 90 minuter, plockat ungefär hälften av kontrollerna och min mun kändes torrare än ett sandpapper. Ingenstans sågs eller hördes rinnande vatten men jag var fast besluten att ta mig igenom hela kartan innan jag satt mig i bilen på väg hem igen. Jag började fantisera om ett äpple. Det hade varit gott. Efter 40 minuter till så stannar jag upp i en dunkel barrskog efter att ha hoppat mig över diverse sankmarker. Är det vinden eller faktiskt rinnande vatten jag hör? Jag förflyttar mig likt en pansarvagn mot ljudet och ett högt glädjetjut ljöd när jag insåg att jag hade ett dike framför mig.

Gud. Så. Gott.

Jag fick tillbaka lite energi och fortsatte min färd genom Västansjös barrskogar och klipphällar.
Med tre kontroller kvar var jag på väg att ge upp, men tog mig i kragen och hämtade de alla. Jag lyckades. Jag tog alla 25 kontroller utan kompass.

När jag kom ut på grusvägen som skulle leda mig tillbaka till bilen sprang jag som en trasdocka med ben och armar fladdrande i alla väderstreck. Jag låste upp bilen och svepte min vattenflaska på 5 sekunder.

Gud. Så. Gott.

2 timmar och 53 minuter, 9,3 kilometer och 25 kontroller senare satt jag i bilen på väg hem igen. Klockan närmade sig elva på kvällen. Det var lugnt på vägarna och NRJ på hög volym höll mig alert tills jag parkerade utanför huset i Sörgård.

Jag älskar äventyr.

Du Kanske Också Gillar

0 kommentarer