Hi there, outdoor lovers!

Idag tänkte jag tipsa om två kanonbra hemsidor med kartor som sparar dig massor med pengar och tid eftersom att du inte behöver springa till bokhandlaren eller vänta på en försändelse från näthandeln.

När jag har en stund över (vilket händer lite för ofta) så hamnar jag ofta på kso2.lantmateriet.se. Här kan jag fördriva kolossalt mycket tid med att studera, planera och drömma mig bort till platser jag aldrig varit på. Istället för att samla på dig alla papperskartor innan du ens vet var du vill så kan du på förhand kolla kartorna på internet istället innan du är säker på vilken karta du faktiskt behöver.

Här kommer några fördelar:

• Det är gratis
• Du kan välja mellan sju olika vyer (Terräng, Topografisk, Ortofoto m.f)
• Du kan titta på områden i fjällen ena sekunden och områden i låglandet sekunden efter
• Du kan zooma
• Du kan söka efter en specifik plats
• Du har en översiktlig karta över hela Sverige
• Du kan mäta ungefärliga avstånd

Mitt andra tips handlar om exakt samma sak. Fast nu pratar vi om grannlandet Norge. Även vår granne i väst har en fantastisk kartsida online som fungerar ungefär på samma sätt som Lantmäteriet. Här har du länken till norgeskart.no

Ska du på en längre tur rekommenderar jag att du alltid köper en papperskarta innan du beger dig iväg, men är det en kortare tur så brukar jag bara skriva ut det berörda området på ett vanligt A4 och stoppa i en plastficka. Det tar mindre plats och kostar bara någon krona i jämförelse.

Instagram är ett fantastiskt sätt för människor att dela med sig av sina äventyr. Det är rak och enkel kommunikation utan reklam. Ganska otroligt faktiskt. (Eller ja, jag har märkt att de börjat smyga in sponsrade inlägg nu...)

Jag tänkte dela med mig av ett antal bilder från mitt IG-konto (@pinelopeh) som jag hoppas ska inspirera. Sen vore det kul om du kommenterar detta inlägg med ditt eget IG-namn så att vi som läser kanske hittar nya personer att följa. Det är alltid roligt att hitta ny inspiration. Tagga också gärna dina bilder med #naturligtaktiv så samlar vi alla frilufsiga och äventyrliga bilder på ett ställe!

Bara så att ingen råkar av misstag glömma detta så påminner jag er alla om att jag snart blir vuxen på riktigt och inte har råd att åka någonstans längre.

Jag fyller alltså 26. Snart. 

Och självklart så har jag en gedigen lista på saker jag önskar mig (fast jag säger till alla som frågar att jag inte önskar mig nåt särskilt eftersom att jag vet att de varken vill spendera så mycket pengar på en liten present eller att de inte har en susning om vad det är jag talar om). Men, jag tänker såhär att jag ändå vill dela med mig av min hemliga lista (som alltså inte alls egentligen är hemlig utan du får jättegärna köpa något av det till mig. Jag skulle bli S-U-P-E-Rglad, liksom) eftersom att det kanske kan inspirera någon med cash att köpa det till sig själv. Typ.

Okej, så här kommer alltså tio saker som jag önskar mig i födelsedagspresent:

1. ULL

Alltså jag älskar ull. Ull gör mig varm och mysig och eftersom att vi har en snitt-temperatur i huset på 19 grader så behöver jag alla ullplagg som bara går att få tag på!

2. MATTORK

3. JAKTSTÄLL

4. KOMMUNIKATIONSRADIO

5. SKATESKIDOR

6. TURPULKA

7. ENMANSTÄLT

8. ADOBE CREATIVE CLOUD

9. SKALBYXOR

10. HÖNS

Min sista punkt på listan är ett par kacklande hönor (och en tupp) som kan liva upp dagarna ute på torpet. Några vilsna själar att snacka skit med och som ger mig nyvärpta ägg på morgonen. Det vore nåt.

Veckan innan första älgjaktsveckan så åkte jag ner till Vilhelmina och började planera en vandringstur med hunden i mina vackra hemmafjäll. Jag hade gjort alternativa rutter i både Hemavantrakterna och Marsliden och vägde för och nackdelar med alla turerna.

Valet föll tillslut på en tredagars vandring i Marsfjällen med motiveringen att turen inte innehöll några toppbestigningar som kunde äventyra vår tur, med tanke på hunden.

Efter att ha packat om, planerat dagsetapper, packat om igen och givit färdmeddelande till min far 3 gånger så lämnade vi Vilhelmina på tisdag morgon. Våra mil i bilen på väg upp började i mulet väder men ju närmre fjällvärlden vi kom desto mer klarnade det. När vi korsade bron innan Stornäs hade molnen avlägsnat sig totalt och en varm strålande sol mötte oss vid parkeringsplatsen i Fatmomakke. Min ryggsäck vägde (som vanligt) lite för mycket och inte blev det bättre av att jag skulle gå och bära  på ett tält för tre personer och foder till hunden. Jag försökte entusiastiskt ta en bild på ryggsäcken och hunden innan vi påbörjade vandringen men det var kort sagt helt omöjligt. Hur kan jag ens få för mig att hunden ska vilja sitta still och bli fotad när det är äventyr på gång, liksom!?

Vandringen från parkeringen upp till Marsfjällskåtan, som var det planerade lunchstoppet, var helt fantastisk. Strålande sol, porlande vattendrag och en överlycklig hund. Vi traskade på bland barrskog och fjällbjörkar i ren eufori, korsade bäckar över broar där stenhällarna glittrade i sensommarsolen. Jag njöt till max utav tillvaron och när kåtan tornade upp sig på kalfjället och fjälltopparna gjorde sig synliga i bakgrunden var jag tvungen att stanna upp. Jag log med hela kroppen och tog några riktigt djupa andetag.

Jag slog mig ner på den vita bänken som spikats upp utanför kåtan, hunden snörade jag fast i en av träbalkarna och sen lutade jag huvudet bakåt. Marsfjällstoppen och dess grannar hälsade mig välkommen upp till vildmarken, och just där och då kändes livet helt perfekt. Den där känslan av att andas in den friskaste luften, känna solens värmande strålar, blicka ut över den vackraste naturen och dessutom uppleva detta med min allra bästa vän. Just där och då så grät jag. Just där och då så kände jag mig rätt mäktig, på något sätt.

...tills jag började äta min frystorkade Chicken Curry. Det smakade jävligt äckligt idag också.

Det är några dagar in i oktober. På nätterna kryper temperaturen under noll och under morgontimmarna bjuder solen på fantastiska reflektioner i växtlighetens frost.

Det är mycket som händer. Samtidigt som det inte händer någonting. 

I helgen åker jag ner till Västerbotten och spenderar några dagar tillsammans med min hund, mina jaktkamrater och naturen. Det finns inget som gör mig så lycklig som att få gå ljudlös i skogen med min bästa vän. Känna kylan greppa mina blottade kinder. Spänt vänta på de där första skallen. Jag ska njuta av varje sekund.

I förrgår bröt jag ihop. Och visst kan det tyckas konstigt att jag bryter ihop av längtan efter äventyr när jag bor mitt ute i skogen. Att bo i ett torp från slutet på 1800-talet, ca 6 km från närmsta granne kan ju tyckas vara ett enda stort äventyr i sig... Men ja, jag kände att jag behövde komma iväg.

Så efter ett samtal med min andra hälft valde vi mellan att åka upp till Ritsem och tälta två nätter intill Ahkka-massivet, åka upp till Saltoluokta och bestiga Lulep Kierkau eller helt enkelt hinna med några mil runt i Muddus Nationalpark. Av olika anledningar blev det ingenting av detta och det slutade med att jag satt och gungade i fåtöljen medan timmarna gick.

Klockan tickade snabbt på och plötsligt så stod visaren på nio. Men var vi verkligen tvungen att åka så långt? Var vi verkligen tvungen att göra en sådan stor grej av det?

21.44 rullade vi in på Coop-parkeringen i Boden efter 50 kilometers hetskörning, men med 16 minuters marginal till stängning. Vi hade beslutat oss för att åka till Brudforsen, en rastplats en kilometer ovanför det välbesökta och campingförbjudna naturreservatet Storforsen. Men på vägen ville vi köpa med oss frukost och lite gott att tugga på i tältet. Efter en timmes körning på ojämna skogsvägar, över stubbar och rötter, mellan stammar och djupa däckfåror så kom vi tillslut fram till nattens slutpunkt. Klockan hade passerat midnatt men fortfarande var det ljust och välkomnande när vi slog upp tältet bredvid den brusande forsen.

Jag sov som ett barn.

När vi tittade ut genomtältduken följande morgon studsade en fläckig ren förbi. Vi gjorde upp eld och åt en lyxfrukost bestående av nyponsoppa med mandelbiskvier och så polarbröd med viltost. Enkelt. Gott. Efter en solig promenad längs med forsen packade vi ihop och rullade ner till den mäktiga Storforsen där parkering redan börjat fyllas på med dagsbesökande bilar, husbilar och motorcyklar. Vi gick en sväng nedströms och tog några bilder, sen begav vi oss hemåt igen.

Denna enkla men ack så underbara tripp behövde jag.

I söndagskväll anlände jag med buss till Vilhelmina. Jag släpade min packning från busstationen och upp till min bror där min bil stod och väntade. Jag gick in till honom en snabbis för att säga hej men det slutade med att vi stod på tennisbanan och slog några bollar.

Igår var vi där igen. Med solen gassande i ansiktet och det var riktigt härligt! Jag skulle nog vilja påstå att detta var mitt första riktiga försök till att spela tennis och med det i åtanke så tycker jag att jag presterade rätt hyfsat, ändå. Inte för att jag vann varken några set eller games...

Idag åkte vi dit igen. Det är ju roligt att umgås och samtidigt få ett annorlunda träningspass. Det gäller att man är på tårna och agerar explosivt för att få till ett bra spel. Jag märkte direkt när jag var påväg att tappa fokus och inte alls hann vara med på bollarna. Men idag tog jag i fall hem ett game. Det tar sig, med andra ord

Det är ju fantastiskt vilka miner man har för sig. Foto: Martin Mårtensson

Om man tar i för mycket hamnar bollen utanför stängslet. Har man otur blir man kanske inte insläppt igen... Foto: Martin Mårtensson

Huvudsaken är ju att det är roligt! Foto: Martin Mårtensson

För två år sen jobbade jag med att röja skog under sommaren. Röjningen gick väl sådär, men min fysiska form har nog inte varit i sån bra form sen jag slutade spela fotboll (vilket börjar vara typ 5-6 år sen). Det kanske inte enbart berodde på röjningen, men det bidrog en hel del.

Varje dag efter avslutat pass kom jag hem och var svettig. Och är man svettig så måste man duscha. Min slutsats blev då att eftersom att jag ändå var svettig så kunde jag svettas lite till (en bra anledning till att dra ut på det här med duschandet). Så drog jag inte iväg på en cykeltur så stod jag på händer eller så var jag och sprang runt Höglandssjön eller så blev det ett styrkepass i gräset eller så orienterade jag.

Jag kände mig stark.

Idag var på på't igen. Liten annan slags röjning den här gången och det tog någon timme innan jag kom in i det, men jäklar så det känns i kroppen. För det första bär du på en ganska tung röjsåg, du ska gå i skogsterräng utan att snubbla och har du otur så lutar backen något sånär som på 40 grader. Det var jobbigt, men det känns så grymt bra efteråt!

Och eftersom att jag nu är svettig och ändå måste duscha... jag tror att det får bli några armhävningar.

Mormor i krusar-tagen. Foto: Martin Mårtensson

Tunnbröd finns i alla dess sorter. Hårda, tunna, mjuka, tjocka, kryddade, stora och små... Men min farmor gjorde de absolut godaste tunnbröden på jorden. Tyvärr var jag inte tillräckligt stor nog för att förstå att jag skulle ta vara på farmors kunskaper och nu när jag verkligen vill baka de lika goda som hennes så... är det svårt.

Fast jag bakar ju i alla fall. Med mamma och mormor, och de blir ju goda de också. Imorse åkte vi iväg till bagarstugan vid hembygdsgården i Bjästa. Själv stod jag för gräddningen och skötte det rätt bra, måste jag säga. Ingen blev bränd, ingen gick sönder (så pass att den förlorade formen) och ingen vecklade ihop sig. Fina, mjuka, goda bröd. Med smör. Och ost. Mmm...

Kullren utan duk. Men det blev bra ändå. Foto: Martin Mårtensson

Gräddarn och ett tunnbröd på väg in i ugnen. Foto: Martin Mårtensson

Det kliade i fingrarna. Det spratt i benen. Solen lyste med jämna mellanrum och tanken på att morgondagen skulle bjuda på sovmorgon. Jag kunde inte hålla mig - jag åkte ut och orienterade redan igår kväll!

Taggad till tusen satt jag med brorsan och planerade i vilken ordning jag skulle plocka kontrollerna. Jag fyllde vattenflaskan, snörade på mig löparskorna och så för säkerhets skull så tog jag med mig kängorna också. Kartan placerades i plastficka och så bar det iväg!

Västansjö. Målet för kvällen. Den hittills svåraste orienteringskartan skulle avverkas. Det tog tjugo minuter att köra dit, jag parkerar och startar min Suunto Ambit2. Håller kartan i min hand och inser plötsligt att jag glömt kompassen. Jag vet inte vad du lärt dig, men jag har då alltid fått höra att man alltid ska ha med sig karta och kompass. Utbildad fjälledare är jag också. Men jag har helt enkelt glömt kompassen. 

Första kontrollen låg efter stigen och hittades utan problem. Den andra låg uppe på en höjd i skogen och med många blickar på kartan så lyckades jag hitta även denna. Men sen gick det utför.
Jag tog ut en riktning mot den tredje kontrollen. Stämde av med riktmärken som Lomsjön men missade att jag hade en mast i exakt rätt riktning mot nästa punkt. Jag drog alldeles för långt åt höger, gick runt bland stenhällar och pratade högt för mig själv. "Men här någonstans borde det vara". Det såg ut att öppna upp sig några tiotal meter åt vänster och jag bestämde mig för att ta mig dit för att förstå lite bättre var jag var på kartan. Jag fattade ingenting. Helt plötsligt såg jag en sjö. Och hus. Och jag stod på ett kalhygge. Efter mycket kliande i huvudet insåg jag var jag befann mig och jag hade helt enkelt gått 45 grader för långt åt höger. Det vara bara att knata uppför backen igen, försöka hitta en punkt och sen följa höjdkurvan runt kullen för att förhoppningsvis komma till kontrollen. Och själv förstår jag inte riktigt hur jag lyckades, men lyckades gjorde jag.

Efter detta lilla snedsteg och många flera minuter i terrängen än nödvändigt så gick resten av de 25 kontrollerna ganska smärtfritt. Eller ja, ljungen och osynliga små kvistar rev gott på mina stackars smalben och blåbärsriset gjorde sitt bästa för att smekande kyla ner stickningarna. Benen idag ser allt annat än vackra ut, ska jag tala om.

Jag hade varit ute i 90 minuter, plockat ungefär hälften av kontrollerna och min mun kändes torrare än ett sandpapper. Ingenstans sågs eller hördes rinnande vatten men jag var fast besluten att ta mig igenom hela kartan innan jag satt mig i bilen på väg hem igen. Jag började fantisera om ett äpple. Det hade varit gott. Efter 40 minuter till så stannar jag upp i en dunkel barrskog efter att ha hoppat mig över diverse sankmarker. Är det vinden eller faktiskt rinnande vatten jag hör? Jag förflyttar mig likt en pansarvagn mot ljudet och ett högt glädjetjut ljöd när jag insåg att jag hade ett dike framför mig.

Gud. Så. Gott.

Jag fick tillbaka lite energi och fortsatte min färd genom Västansjös barrskogar och klipphällar.
Med tre kontroller kvar var jag på väg att ge upp, men tog mig i kragen och hämtade de alla. Jag lyckades. Jag tog alla 25 kontroller utan kompass.

När jag kom ut på grusvägen som skulle leda mig tillbaka till bilen sprang jag som en trasdocka med ben och armar fladdrande i alla väderstreck. Jag låste upp bilen och svepte min vattenflaska på 5 sekunder.

Gud. Så. Gott.

2 timmar och 53 minuter, 9,3 kilometer och 25 kontroller senare satt jag i bilen på väg hem igen. Klockan närmade sig elva på kvällen. Det var lugnt på vägarna och NRJ på hög volym höll mig alert tills jag parkerade utanför huset i Sörgård.

Jag älskar äventyr.

Foto: Martin Mårtensson

Idag har jag och min bror satt den sista planten. Vi har sedan förra måndagen planterat gran- och  tallbäbisar på kalhygget bredvid min mamma och hennes sambos gård.

Jag tycker det är så fantastiskt. Med hjälp av en sele där du kan placera två kassetter med plant och ett planteringsrör så kan du få skogen att växa sig stor och stark igen. Jag skulle kunna fortsätta i flera veckor till.

Inte nog med att jag har fått lära mig i vilken miljö vissa trädsorter trivs bäst ( jag älskar att lära mig nya saker om naturen! ) så har detta arbete även sett till att jag rört på mig varje dag och fått andas frisk luft i flera timmar. Och den enda skadan jag lyckats få är ett gigantiskt blåmärke på mitt vänstra smalben, inte värre än så alltså!

Imorgon ska jag nyttja min lediga dag till att orientera, orientera och orientera. Och så blir det surströmming på kvällen! :)

Och så ska granbäbisen ner i röret...

Busen har hållit koll på oss från ovan hela dagen.

Massor av granbäbisar i en kassett.

Foto: Martin Mårtensson

Igår kväll fick jag den briljanta idén (tycker jag själv) att göra sirap av maskrosor. En växt som vi i normala fall inte bryr oss om överhuvudtaget och klassar som ogräs.

Jag gick ut på gården här hemma hos mamma och plockade runt 70 stycken som jag hittade lite varstans. (Imorse upptäckte jag dock att ängarna ner i byn är gyllengula av tusentals maskrosor)

Beroende på hur mycket sirap du äter till vardags så är receptet baserat på runt 1 liter. Själv delade jag det på fyra så att jag fick fick en liten gullig burk fylld med härlig sirap från naturen!

Du behöver:

ca. 250 maskrosor
1 hel citron i klyftor
1 hel apelsin i klyftor
1 kg socker (11 dl)
1 liter vatten

Du kan även använda maskrosens blad i salladen, göra maskrosvin eller använda rötterna som utfyllnad i gratänger bl.a. 

Den här söndagen har varit grå. Och lite regnig. Men för att ändå känna att jag gjort något roligt så åkte jag till Genesmon och plockade några kontroller. Inget kan få tiden att gå som orientering i naturskön miljö! Och när jag väl kommit ut så kan inte ens regnet stoppa mig.

Idag var det bra att ha kängor istället för löparskorna. Blött och geggigt på vissa sträckor.

En sån här aktivitet kan få dig att besöka platser som du aldrig skulle sett annars. Idag gick jag igenom en boplats och ett gravfält från 100-600 f-kr.

Stigarna är helt fantastiska - och många - här runt Övik. Det är så kul!

I onsdags kom jag hem till Luleå efter en fantastiskt härlig vecka i Turkiet och Alanya. Vi har verkligen haft kanonväder och hela resan har varit väldigt välbehövlig. Jag har hunnit läsa ut 2 böcker, äta enorma mängder glass (eftersom att det var gratis på hotellet), blivit ganska brun och badat tills hela kroppen såg ut som ett russin.

Nu befinner jag mig hos min mamma i Örnsköldsvik. På måndag börjar jag några veckors arbete med plantering vilket innebär att det också kommer finnas tid för äventyr. Jag älskar att vara här i Övik just för alla möjligheter till friluftsliv. Det kommer att bli orientering, löpning, vandring efter arnäsleden och kanske några cykelturer.

Jag tror jag börjar morgondagen med orientering i Genesmon och Stolpjakten.

Hittills så har maj inte bjudit på särskilt uppmuntrande väder. Det har blåst, regnat och för två dagar sen vaknade jag av snöblandat ösregn. Och eftersom att jag älskar fint väder med varma och soliga dagar så kunde jag som inte motstå mammas erbjudande om att åka iväg en vecka utomlands. Vi tog en sista minuten-resa och drog i väg igår. Så nu befinner jag mig i Turkiet.

Vi får se hur mycket äventyr det blir i veckan. Känner jag både min mor och mig själv rätt så lär vi ligga i horisontalt läge under stor del av resan. Men i brist på uppdateringar från nya äventyr så kommer här lite bilder på gamla äventyr. Det är härligt att kunna blicka tillbaka och påminnas om vad man tidigare har fått vara med om. 

En treveckorstur i april för två år sen. Vi skidade från Ammarnäs upp till Dalovardostugan och vek sen in mot sjön Luspasjaure. Sen tog vi dalen ner till Skaule för att sedan fortsätta ner mot Ammarnäs via Kungsleden. Turen bjöd på både strålande vårsol och snöstorm.

En härlig dagstur från Klimpfjäll till Slipsikstugan. En riktigt fin vårdag i fina vänners sällskap.

Fick med mig pappa och Gunilla på en sommarvandring från Saxnäs till Borgafjäll. Det här är en fin rastplats vid Satsån.

Det har blivit många turer upp på Satsfjället. Men utsikten från toppen är ju underbar!

För några år sedan hade jag ett vanligt jobb med vanliga arbetstider. Då var jag ledig på helgerna och drog på äventyr. Här tog jag med mig Best upp på Klöverfjället.

Alla turer är inte bra turer. Den här gången åkte jag över gränsen till Jämtland för att gå en markerad sommarled runt Karitjärn. Men någon markerad sommarled fanns inte. Tur jag hade GPS:en så jag tog mig runt.

Jag fick med mig min fantastiska bror på ett cykeläventyr i Stekenjokk i början av sommaren för tre år sen. Det var en härlig dag på fjället, trots att min fysik för denna typ av aktivitet inte riktigt låg på topp.

En veckas höstvandring i Ammarnäsfjällen med första tältnatten vid Aigertstugan. Detta var vår första tur med fjälledarklassen.

Detta var min allra första fjällvandring. En dagstur på tio timmar från Marsliden upp på Marsfjällstoppen. Det är mycket med den här turen som jag gjort annorlunda om det vore idag. Men vi hade en kanonfin dag, tills vi närmade oss toppen, förstås.

Jag har alldeles för stor respekt för snön för att toppturandet ska vara min grej. Men jag tycker det är roligt när det är någon annan som ansvarar för turen. Här startade vi stigningen i Laisaliden i tjugofem minusgrader, men väl uppe på fjället värmde solen och vi fick en härlig åkning ner.